DONERA NU

CARF-stiftelsen

11 september, 20

Chiara Lubich och det fjärde ordets Jesus

Hundraårsminnet av Chiara Lubichs födelse är ett bra tillfälle att titta närmare på en av de stora representanterna för samtida andlighet, en mystiker för vår tid.

Chiara är en oumbärlig referens i dessa svåra tider när många kristna känner sig modlösa eftersom de är en minoritet mitt i ett pluralistiskt och komplext samhälle som verkar leva med ryggen mot Gud.

Betydelsen av Chiaras texter

Dessa kristna känner sig övergivna och nostalgiska efter en förfluten, förment idyllisk tid som de inte har upplevt. De är överväldigade av sorg och liknar den böjda kvinnan i evangeliet (Lk 13:10-17), som inte kan lyfta sitt huvud mot himlen. Dessa kristna, i behov av att återfå sina den glädje som Kristus ger ossDet skulle vara bra för dem att fördjupa och meditera över Chiaras texter, en kvinna som alltid var uppmärksam på den Helige Andes inspirationer. Hon visste mycket väl att den kristnes styrka alltid är lånad, för vår svaghet blir styrka i Kristus.

Chiara och Kristusfiguren

En av mina favorittexter av Chiara Lubich är en artikel som skrevs för Zenit-agenturen på långfredagen 2000. Hon var då åttio år gammal, även om hon kunde ha skrivit den i början av sin andliga resa, för här finner vi ett av de mest karakteristiska dragen i hennes andlighet: meditation om Jesus övergiven.

En contraste con las expectativas de esos cristianos apegados a la supuesta seguridad vivida en otros tiempos, Chiara presenta la figura de un Cristo despojado en la cruz de su divinidad para unirse todavía más al hombre, para experimentar Él también la angustia y el desamparo del ser humano e en algunos momentos de su vida. Tal es el sentido de la cuarta palabra pronunciada en la cruz, “¡Dios mío, Dios mío! ¿Por qué me has abandonado?” (Mt 27, 47).

Chiara och livets skadade

Jag läste en gång en förklaring som inte alls övertygade mig: Jesus hade börjat be en psalm som innehöll dessa ord och hans utmattning hindrade honom från att fortsätta bönen. Det är möjligt att Jesus kunde ha bett den psalmen, men faktum är att hans ord tydligt uttrycker vad han kände i det ögonblicket. Under århundraden har man inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt detta fjärde ord, kanske för att vissa trodde att det var en obesvarad fråga.

Å andra sidan vet vi troende, som Chiara påminner oss om, att Fadern upphöjde och upphöjde sin Son för evigt. I detta sammanhang påpekar hon också: "I honom var kärleken upphävd, ljuset släckt och visdomen tystad. Vi var separerade från Fadern. Det var nödvändigt för Sonen, i vilken vi alla befann oss, att smaka på separation från Fadern. Han var tvungen att uppleva Guds övergivenhet så att vi inte längre skulle känna oss övergivna".

Hoppet vid Kristi fötter

Chiara ve en ese Jesús que grita su abandono a muchas personas que sufren en lo físico como ciegos, mudos o sordos, pero también percibe a los que sufren en su espíritu: los desilusionados, los traicionados, los miedosos, los tímidos, los desorientados… Estos últimos son los heridos de la vida, una expresión utilizada en algunas ocasiones por san Juan Pablo II, y que no hace mucho contemplé como rótulo de una sección en una librería de Lourdes. Pienso que los enfermos del espíritu son mucho más numerosos que los otros, pues en una sociedad poco solidaria son infinidad las personas que viven en la soledad y el desamparo.

Jesus är övergiven i dem, eftersom, som Chiara säger: "Jesus är övergiven i dem.Vi kan se honom i varje lidande broder. Genom att närma oss dem som liknar honom kan vi tala med dem om Jesus som övergivits.".

De drabbade har fått intrycket att deras liv är ett misslyckande och att ingenting är värt något. Men Jesus har lidit mycket mer än alla dessa människor.. Chiara påminner oss om att bakom alla livets smärtsamma aspekter finns Kristi ansikte. Vi skulle kunna tillägga att det är ett konkret ansikte med en identitet, även om det har mycket varierande representationer, och om hans ansikte är igenkännbart måste det också vara våra bröders och systrars ansikte, eftersom, som Chiara påpekar, var och en av dem är han.

Det är vår uppgift att förvandla smärta till kärlek, en uppgift som verkar mänskligt omöjlig, men som kommer att bli möjlig genom kraften och andra gåvor från Kristi Ande..

chiara lubich och juan paul segundo 1

Johannes XXIII:s idé om kyrkan som ett tecken och instrument för enhet, som var själen i Andra Vatikankonciliet, var unikt anpassad till Chiara Lubichs karisma.

Chiara och hennes vision av ungdom

Upplevelsen av den korsfäste Kristi övergivenhet får mig att koppla Chiara till Olivier Clément, en välkänd fransk ortodox teolog. Båda hade en stor beundran för patriarken Athenagoras och hade några personliga möten som de skrev ner i sina skrifter. Inför tidens politiska och sociala stormar, som maj 68, var Athenagoras varken pessimistisk eller nostalgisk för ett förment bättre förflutet, och han försäkrade Clément om att de unga demonstranterna inspirerade honom med medkänsla. Även om de inte inser det är de helt övergivna ungdomar och deras rop är fortfarande föräldralösa barns rop. Patriarken, som är en stor expert på mänsklighet, ser studenternas revolt som ett rop på hjälp. Clément betonar å sin sida att det trots nihilismens uppenbara seger finns ett stort tomrum i en proteströrelse som säger sig vara arvtagare till Marx, Nietzsche och Freud.

"Till skillnad från konsumtionsekonomin, som bygger på en kultur av att ha, är gemenskapsekonomin en ekonomi av att ge ....".
Chiara Lubich

Äkta kristen ekumenik

Creen, como tantos otros, en la transformación de las estructuras, o a lo mejor ni siquiera en eso, aunque no se dan cuenta de que la única revolución creativa en la historia es la que nace de la transformación de los corazones. Por su parte, Chiara Lubich, testigo de una época turbulenta en la que Cristo es nuevamente abandonado y sustituido por utopías sin esperanza, encuentra en Atenágoras el corazón de un padre, un espíritu juvenil lleno de fe y esperanza. No le califica de hermano separado, una expresión muy frecuente en la época del posconcilio, pues tiene el convencimiento de pertenecer a una misma casa, a una misma familia. Este es el auténtico ecumenismo, en el que las diferencias han perdido su color gracias al sol de la caridad. Tanto es así que el grito de Jesús abandonado en la cruz está necesariamente dirigido a todos los cristianos sin excepción. El encuentro con Jesús abandonado, presente en tantos hermanos a los que no podemos dejar solos, es un buen ejemplo de ecumenismo.

Antonio R. Rubio Plo
Examen i historia och juridik
Internationell författare och analytiker
@blogculturayfe / @arubioplo

EN VOCATION 
SOM KOMMER ATT LÄMNA SPÅR EFTER SIG

Hjälp att så
Prästernas värld
DONERA NU