Giovanni Papinis djärva historia om Kristus

Författaren, Giovanni Papini

År 1921 - nu på hundraårsdagen - hade en berömd italiensk intellektuell, Giovanni Papini, modet att publicera en historia om Kristus som var helt annorlunda än alla tidigare historier. Han var 40 år gammal och en tidigare ikonoklast av filosofier och religioner.

Din Italiensk litteraturvar mycket Nietzscheansk, vilket hon hade visat i En färdig människa (1913). Han låtsades vara en sådan i livet och i litteraturen och uttryckte sin existentiella frustration med dessa ord: "Här begravdes en man som kunde ha blivit en gud".

Han hade knackat på ideologiernas dörrar för att ifrågasätta allt som kunde tänkas. Han gick till och med så långt att han publicerade en Guds minnen (1911)Boken är ett exempel på extrem ateism, en Gud som ifrågasätter sin egen existens och gör uppror mot dem som ignorerar honom.

Författaren hade nått botten i sitt liv, trots att han hade en familj med Giacinta Giovagnoli, en katolsk och tålmodig kvinna. Men En dag gav han sig in på äventyret att läsa kristna böcker.Augustinus' bekännelser, Ignatius' andliga övningar, Franciskus' introduktion till det fromma livet... Denna rastlöshet ledde honom oundvikligen till att läsa och meditera över evangelierna.

Han upptäckte att de inte uttryckte ett konventionellt sätt att leva. Tvärtom, I dem fann han en oväntad form av uppror som väckte hans passion för livet och hans litterära inspiration.

Influenser för Giovanni Papini

Vid den tiden läste han Léon Bloy, en fransk författare som var präglad av polemik, en borgerlig kristendomens fustian och en odlare av upphöjd och tvingande prosa, en person som ansåg sig vara en kämpe mot positivismen och skepticismen i sin tids samhälle.

Giovanni Papini var beundransvärd för sitt våldsamma och energiska språk. I både Bloy och Papini är adjektiven skarpa kastvapen, och bland dem saknas inte uttryck som "stinkande", "blodtörstig", "oren"... I Kristi historia räcker de aldrig till för att användas mot de religiösa och politiska myndigheterna i Palestina i den Jesu tidutan även för de skriftlärda och fariséerna.

En upptäckt för Giovanni Papini

En av Papinis stora upptäckter i denna bok är saligprisningarna. Han ser dem inte som ett uttryck för svaghet eller konformism.

Tvärtom fascinerar de honom som ett sätt att leva som får honom att höja sig över sig själv. De är hoppet om ett sannare liv, där intelligens inte räcker till.. Han upptäcker bland annat att det inte räcker att vara fattig i anden för att vara fattig. Det är nödvändigt att vara medveten om sin egen ofullkomlighet.

Han kommer också att förstå att de ödmjuka inte är de svaga, utan de som är envisa när det gäller att uppnå andliga ting. Han skriver att de som gråter inte är ledsna, utan att de är välsignade när de fäller tårar över det onda de har gjort och det goda de kunde ha gjort. Han betonar att de som verkligen hungrar och törstar efter rättfärdighet är de som litar på Guds vilja, och att de barmhärtiga inte är de som förbarmar sig över andra, utan de som också förbarmar sig över sig själva.

Inte bara saligprisningarna utan hela evangeliet är ett budskap som riktar sig till de sista. Det är så Papini ser det, övertygad om att de sista är av Gud ämnade att bli de första.

Trots sitt förflutna som arrogant intellektuell anser han sig fortfarande tillhöra de senare, och det är därför som de goda nyheterna har mycket att säga honom.

För länge sedan letade han efter övermänniskan, och hans Kristushistoria är en bekräftelse på att han har funnit mannen, inte den nya människan i sin tids filosofier. Beskrivningarna av passionen kombinerar lyrik med en realism som inte sparar på de grymmaste detaljerna. Papinis slutsats i epilogen är att den korsfäste har plågats av kärlek till oss. Men nu plågar han oss med kraften i sin oförsonliga kärlek.