Aquí puedes leer la primera entrega de este análisis.
Termen "Koranen" kommer från den semitiska roten qaraʼa, i betydelsen recitation eller reciterad läsning, alltså psalmsång. Redan under antiken använde kristna och judar i Främre Orienten den motsvarande arameiska rösten, qeryan, för att ange det högtidliga reciterandet av heliga texter. Användningen av samma rot är dock ännu äldre: ʼAnī qōl qōreʼ ba-midbar (hebreiska: rösten av den som ropar i öknen, som i profeten Jesajas bok, senare citerad på grekiska i Nya testamentet) har betydelsen att ropa, kalla, förkunna, sjunga.
Koranen är muslimernas heliga text. För de flesta muslimer är den Guds oskapade ord. Den är uppdelad i etthundraforton kapitel, sūra, med tillhörande verser, ayāt. För en icke-islamisk uttolkare finns det många passager i texten som är identiska eller parallella med dem i andra, äldre dokument, i första hand Gamla och Nya testamentet, liksom förislamiska sedvänjor, traditioner och bruk, t.ex. tron på troll, ǧinn, pilgrimsritualer, legender om försvunna folk och vördnaden av Ka‛ba.
El problema de las fuentes coránicas es, por lo tanto, muy importante. Dichas fuentes no pueden sin duda alguna ser algo escrito, ya que Mahoma, considerado universalmente autor (por los académicos) o portador (por los creyentes musulmanes) de la revelación reportada en el Corán, era analfabeto y no podía, por supuesto, tener acceso personal a la lectura de libros sagrados cristianos y judíos.
Por consiguiente, es en forma oral que muchas nociones religiosas del cristianismo y el judaísmo llegaron a sus oídos, y esto en dos fases: los festivales populares que se celebraban periódicamente en La Meca, donde los prosélitos de sectas heréticas cristianas y judías a menudo se refugiaban para escapar de la persecuciones en el Imperio Bizantino (eso se puede deducir de muchas nociones cristianas heréticas y reminiscencias de los libros de haggadah y de libros apócrifos de los que abunda el Corán) y, como dijimos, los viajes comerciales que M. realizó más allá del desierto (también en este caso las nociones que tuvo que aprender son pocas, imprecisas e incompletas, como se desprende de las citas coránicas).
Vi har alltså sett att Muḥammad omedelbart var övertygad om att han var föremål för en uppenbarelse som redan meddelats andra folk före honom, judarna och de kristna, och att den kom från samma källa, en himmelsk bok som han kallade umm al-kitāb. I hans fall skedde dock kommunikationen med jämna mellanrum, vilket fick hans motståndare att skratta åt honom. Vi har också sett att Allah ofta gav den senare otroligt lämpliga svar på hans krav, svårigheter och förmaningar, som till exempel följande:
"De otrogna säger: "Varför har inte Koranen uppenbarats för er på en gång? Men vi har uppenbarat det för dig gradvis, för att vi på så sätt ska kunna stärka ditt hjärta. Och närhelst de lägger fram ett argument [mot budskapet] kommer vi att avslöja sanningen för er, så att ni kan motbevisa dem med en tydligare och mer uppenbar grund.[1]".
Resultatet av denna intermittens och Muhammeds vana att ofta ändra sin version är Koranens fragmentariska karaktär, liksom avsaknaden av en logisk och kronologisk ordning: allt är till för omedelbar användning och konsumtion. Detta var redan uppenbart för de tidiga korankommentatorerna, strax efter islams "profet" död, särskilt när det gäller frågan om verser som upphävts av senare verser. För att försöka lösa frågan på bästa sätt klassificerades sūraerna i Mekkaniska och Medinska, beroende på under vilken period de uppenbarades.
La caligrafía y ornamentación antigua del Corán India probablemente antes de 1669 DC.
Den är uppdelad i tre faser: en första, som motsvarar de fyra första åren av Muhammeds offentliga liv, och som kännetecknas av korta, passionerade och högtidliga sūra med korta verser och kraftfulla läror som syftar till att förbereda lyssnarna för domedagen (yawm al-dīn); en andra, som omfattar de två följande åren, där entusiasmen i början av förföljelserna lugnar ner sig och man berättar om de tidigare profeternas liv, i en form som liknar haggadah (rabbinsk litteratur av narrativ och homiletisk typ); en tredje, som sträcker sig från det sjunde till det tionde året av det offentliga livet i Mecka, och som också är fylld av profetiska legender och beskrivningar av gudomliga bestraffningar.
Vi ser den stora förändring som M. genomgick efter hegira. Sūra är riktade till judar och kristna, och den vänliga och lovordande ton som var reserverad för dem i den första fasen försvinner gradvis och kulminerar under de sista åren av islams "profets" liv i ett verkligt angrepp. Det är från denna tidsålder som till exempel sūra 9, där man i vers 29 kräver följande: förödmjukelse av:
"Bekämpa dem som inte tror på Allah och Domedagen, inte respekterar det som Allah och Hans sändebud har förbjudit och inte följer den sanna religionen [islam] bland Bokens folk [judar och kristna], såvida de inte går med på att betala en skatt [varigenom de tillåts leva under den islamiska statens beskydd samtidigt som de behåller sin religion] med underkastelse."
Detta kommer att resultera i lagar som innebär olika restriktioner för dem som bekänner sig till den judiska eller kristna religionen, t.ex. särskild klädsel, förbud mot att bära vapen och rida osv.
Aunque el Pentateuco, los Salmos y el Evangelio son admitidos explícitamente como revelados por el Corán, existen diferencias considerables entre el islam y el judaísmo, y aún más entre el islam y el cristianismo. Estas divergencias, como dijimos, reflejan los contactos entre Mahoma y las sectas heréticas cristianas, cuya existencia en esa época era algo bastante común tanto en el Imperio Bizantino como, sobre todo, justo fuera de sus fronteras.
Entre las divergencias más evidentes, están aquellas relacionadas con la figura de Cristo, por las cuales los libros apócrifos cristianos ejercen una particular influencia sobre el Corán. En el libro sagrado del Islam, por ejemplo: Jesús es el hijo de María y nació de un nacimiento virginal, y sin embargo, esta María es la hermana de Moisés; los milagros realizados por Jesús desde la infancia se narran con gran detalle, y se le atribuyen los nombres de Mesías, Espíritu de Alá y Palabra, colocándolo en un nivel de superioridad con respecto a los otros profetas, pero se especifica que Cristo no es más que un siervo de Alá, un hombre como los demás; se establece, entre otras cosas, que su muerte en la cruz nunca habría ocurrido: en lugar de Jesús, solo un simulacro habría sido crucificado[2].
En annan betydande skillnad, som för islam är något absolut jordiskt (en annan anledning till att vi talar om islam som en naturreligion), är att imponera på öknens enkla och råa invånare: gröna trädgårdar, förtrollande bäckar, vin som inte berusar, oskulder som alltid är orörda. Det finns inget som uttrycker begreppet saliggörande syn och de troendes deltagande i Guds liv: Allah är otillgänglig för människans syn (6/103).
Slutligen, bland andra skillnader, finns det en förutbestämning av mänskliga handlingar av Allah (i detta avseende är islam mycket likt kalvinismen). Det finns passager i Koranen som är mer eller mindre positiva eller helt motsatta till den fria viljan, men det är de sistnämnda som har accepterats, med skickliga korrigeringar, av den sunnitiska ortodoxin, och som ger islam dess förutbestämda prägel (maktub, varje människas öde, är strikt skrivet och förutbestämt av Gud).
Den egentliga sammanställningen av Koranen sker efter Muhammeds död, då man började sammanställa alla fragment av den uppenbarelse som han hade anförtrott sina anhängare. Sūra är ordnade i längdordning (från den längsta till den kortaste, men med flera undantag, vilket också beror på att det är omöjligt att ha en logisk eller kronologisk ordning). Det är under samma period som de våldsamma striderna och de interna splittringarna mellan olika partier och strömningar började, strider som alla kvävdes i blod och där varje sida fabricerade verser och korancitat à la carte för att stödja sina respektive anspråk.
Det är ett arabiskt ord som betyder "utstakad väg", precis som halakhah på hebreiska, och som betecknar den skrivna lagen. Ur semantisk synvinkel kan båda termerna, arabiska och hebreiska, likställas med vår "lag" ("direkt" väg, väg att följa). Šarī‛a, islamisk lag eller lag (enligt den "ortodoxa" sunnitiska synen), bygger på fyra huvudkällor:
Eftersom vi redan har diskuterat Koranen ska vi titta direkt på de tre andra källorna och börja med sunna (vana, tradition, förfädernas beteende), som är ett ord som redan före Muhammed anger de traditionella sedvänjor som styrde arabernas liv. I det islamiska sammanhanget definierar samma term alla Muhammeds uttalanden, handlingar och attityder enligt vittnesmål från hans samtida. Och det är här som ḥadiṯ kommer in i bilden, dvs. berättelsen eller redogörelsen för Muhammeds sunna som görs enligt ett visst schema, baserat på isnād (stöd och uppräkning i stigande ordning av de personer som rapporterat anekdoten upp till det direkta vittnet till episoden) och matn (texten, berättelsens kropp). Denna källa var ytterst nödvändig då Islam vid M:s död bara var ett utkast till det som skulle komma att bli senare. Det var också nödvändigt att efter erövringen av så stora territorier och den därmed sammanhängande konfrontationen med nya kulturer finna lösningar på problem och svårigheter som "Guds budbärare" aldrig hade konfronterats med direkt.
Y fue precisamente a Mahoma a quien se recurrió para que él mismo pudiera especificar, aunque ya había fallecido, una serie de puntos que solo se intuyen en el Corán o que nunca se abordaron, en relación con varias disciplinas. Así, se creó un conjunto de tradiciones verdaderas, presuntas o falsas en un momento en que cada una de las facciones que luchaban dentro del islam afirmaba tener a Mahoma de su lado y le atribuía esta o aquella afirmación, construyendo aparatos enteros de testimonios totalmente desconfiados.
El método que se adoptó para detener este flujo desbordante fue extremadamente arbitrario. De hecho, no se utilizó el análisis textual y ni la evidencia interna de los textos (lo mismo se puede decir con respecto a la exégesis coránica que es casi inexistente), que es el criterio por excelencia, en el cristianismo, para determinar y verificar la autenticidad de un texto. Por lo contrario, se confió exclusivamente en la reputación de los garantes: si, por lo tanto, la cadena de testigos era satisfactoria, cualquier cosa podía ser aceptada como verdadera. Hay que señalar, con relación a ello, las tradiciones definidas como más antiguas y cercanas a Mahoma son las menos confiables y que más han sido construidas artificialmente (algo que también es posible averiguar por la excesiva afectación del idioma).
Den tredje källan till islamisk lag, eller Šarī‛a, är qiyās, eller analogideduktion, genom vilken man genom att undersöka bestämda och lösta frågor finner lösningen på andra frågor som man inte hade förutsett. Det kriterium som används i detta fall är ra'y, dvs. synpunkt, intellektuell uppfattning, bedömning eller personlig åsikt. Källan i fråga blev nödvändig från islams gryning, eftersom, som vi har sett, inkonsekvensen i Koranen och ḥadīṯ hade skapat stor förvirring och lett till att traditionen om den som upphäver och den som upphäver trädde i kraft för de två första källorna.
Men om qiyās inte hade räckt till för att lösa alla olösta frågor, infördes en fjärde källa, vox populi eller iǧmā‛ (folkligt samförstånd), för att ge en solid grund för hela den rättsliga och doktrinära apparaten. Denna källa verkade mer än motiverad både när det gäller koranens citat och vissa hadīṯ, där Muhammed i en av dem hävdade att hans samfund aldrig skulle göra fel. Iǧmā‛ kan bestå av en doktrinär konsensus som uppnåtts av laglärarna; av en konsensus om verkställighet, när det gäller sedvänjor som är etablerade i allmän praxis; av ett tyst samtycke, även om det inte är enhälligt, från juristkonsulenterna, när det gäller offentliga handlingar som inte innebär att någon fördöms.
El trabajo constructivo para deducir el derecho de las cuatro fuentes indicadas (Corán, sunna, qiyās e iǧmā‛) se llama iǧtihād (da ǧ-h-d, la misma raíz que el término ǧihād), o “esfuerzo intelectual”. El esfuerzo en cuestión, una verdadera elaboración del derecho positivo islámico, basado sin embargo en una palabra “revelada”, duró hasta alrededor del siglo X, cuando se formaron las escuelas jurídicas (maḍhab), después de lo cual “las puertas iǧtihād” se consideran oficialmente cerradas. Desde entonces, tan solo se puede aceptar lo que ya se ha resuelto, sin introducir más innovaciones (bid‛a).
Los más rígidos en este sentido son los wahabitas (fundados por Muḥammad ibn ‛Abd-el-Waḥḥab: la doctrina wahabita es la oficial del reino de los Sa‛ūd, monarcas absolutos de Arabia Saudita) y los salafistas (fundadores y principales exponentes: Ǧamal al-Dīn al-Afġāni e Muḥammad ‛Abduh, siglo XIX; los Hermanos musulmanes son parte de esta corriente). Según la visión de ambos movimientos, dentro de la doctrina islámica se introdujeron innovaciones excesivas; por lo tanto, es necesario volver a los orígenes, a la edad de oro, la de los padres (salaf), en particular la de la vida de Mahoma en Medina y de sus primeros sucesores, o califas.
Innan vi går vidare kan vi säga några ord om begreppet ǧihād. Enligt muslimsk lag är världen uppdelad i två kategorier: dār al-islām (islams hus) och dār al-ḥarb (krigets hus): mot den senare befinner sig muslimerna i ett tillstånd av ständigt krig, tills hela världen inte är underställd islam. ǧihād är så viktig i islamisk lag att den nästan betraktas som islams sjätte pelare. I denna mening finns det två skyldigheter att kämpa: en kollektiv (farḍ al-kifāya), när det finns tillräckligt många trupper, och en individuell (farḍ al-‛ayn), i händelse av fara och för att försvara den muslimska gemenskapen.
Det finns två typer av ǧihād, en liten och en stor. Den första är skyldigheten att kämpa för att sprida islam, den andra är den dagliga och konstanta individuella ansträngningen på Guds väg, i praktiken en omvändelseväg. Det är genom ǧihād som många kristna länder har fallit, oftast genom kapitulation, i islamiska händer och, i detta fall, deras invånare, som betraktas som "förbundets folk" eller ahl al-ḏimma, eller helt enkelt ḏimmī, har blivit statligt skyddade undersåtar, andra klassens medborgare som måste betala en kapitulationsskatt, kallad ǧizya, och en tribut på den mark de äger, ḫarāǧ.
Gerardo Ferrara
Har en examen i historia och statsvetenskap med inriktning på Mellanöstern.
Ansvarig för studenter vid Heliga korsets universitet i Rom.
