El nazismo no solo se crearía instituciones para su desarrollo, como la Sociedad Alemana para la Higiene Racial (1904), sino que países tan democráticos como Estados Unidos, Dinamarca o Suecia aprobaron leyes restrictivas para los portadores de enfermedades hereditarias que llegarían hasta la esterilización forzosa, eugenesia y eutanasia.
Estas ideas –de eugenesia y eutanasia, sin llamarlas así– calaron en algunos dirigentes nacionalsocialistas, Adolf Hitler incluido, deseosos de afirmar la supremacía de la raza aria librándola de cualquier posible mácula.
Más allá de las teorías y los objetivos plasmados en innumerables libros, la primera medida oficial tuvo lugar el 14 de julio de 1933, apenas transcurrido medio año desde su llegada al poder en Alemania, con antagandet av lagen om skydd av ärftlig hälsa.
Establecía que quienes sufrieran de “imbecilidad congénita, esquizofrenia, demencia maniacodepresiva, epilepsia hereditaria, enfermedad de Huntington [...] y alcoholismo agudo” debían ser esterilizados, y se crearon tribunales especiales para velar por su cumplimiento. ¿Es o no es esto una forma de eutanasia y eugenesia?
Trots klagomål från den katolska kyrkan och vissa personligheter antas det att mellan 1933 och 1945 utsattes cirka 400 000 tyskar för tvångssterilisering.. Andra fall som inte föreskrivs i lagen inkluderades, till exempel barn till tyska mödrar och franska kolonialsoldater som föddes i Ruhrområdet under den galliska ockupationen (1923-25).
Men som Hitler själv erkände 1935 för Dr. Gerhard Wagner, ledaren för det nationalsocialistiska tyska läkarsällskapet, var han Det verkade nödvändigt att gå längre, även om situationen ännu inte tillät det.. Steg måste tas tills tiden var mogen, och den tiden skulle komma med ljudet av krigstrummor.
En affisch från en konferens om eugenik 1921, som visar amerikanska delstater som hade infört steriliseringslagar.
Den 20 februari 1939 föddes Gerhard Kretchmar i den lilla sachsiska staden Pomssen. Det som skulle bli en glädje för hans föräldrar, Richard och Lina, förvandlades till förtvivlan. Han saknade en arm och ett ben, var blind och led av andra sjukdomar. När han rådfrågade sin husläkare sa denne att det bästa som kunde hända var att han dog.
Övertygade nationella socialister, Föräldrarna gjorde en framställning till Hitler om detta, med tanke på att eutanasia-eugenesia var olaglig. Kanslern gick med på begäran och skickade sin personliga läkare, Karl Brandt, till Leipzig för att samla in all information och agera om han ansåg det lämpligt. Den 25 juli 1939, med allas samtycke, dog barnet efter att ha fått en injektion av Luminal.
Det är möjligt, övertygelsen att en bred del av det tyska samhället skulle förstå la ampliación de las medidas eugenésicas movió al régimen a dar un paso más. Días antes, a cuenta del caso, había tenido lugar una reunión secreta en una villa en la berlinesa Tiergartenstrasse, 4.
En el encuentro, presidido por el propio Brandt y Philipp Bouhler, jefe de la Cancillería del Führer en el NSDAP, participaron distintos miembros del Ministerio del Interior, así como prestigiosos médicos y psiquiatras.
Där satte han upp målet att establecer un programa de eutanasia-eugenesia a gran escala påverkar Patienter incurables, en el argot nazi, 'vidas indignas de ser vividas', y así poder darles una 'muerte misericordiosa'.
I diskussionen övervägdes möjligheten att utarbeta en lag om eutanasi, men man kom fram till att en stor del av befolkningen, särskilt kyrkorna, inte skulle förstå den. Man beslutade då att vidta dessa åtgärder på ett diskret och dolt sätt, para que no se pudiera hablar de asesinato.
Una de las primeras fue la creación del Comité del Reich para el registro científico de enfermedades hereditarias y congénitas, que elaboraría un censo de los recién nacidos con deficiencias.
La reunión final tuvo lugar el 5 de septiembre. En ella se exhibió un documento firmado el día 1 (fecha de la invasión de Polonia) por Hitler que señalaba: «El Reichsleiter y el doctor en medicina Brandt están encargados, bajo su responsabilidad, de extender las atribuciones de ciertos médicos que serán designados nominalmente.
Estos får bevilja en barmhärtig död för sjuka som de har bedömt vara obotliga enligt den mest rigorösa bedömning som är möjlig". Alla trodde att den tyska allmänheten, som var upptagen av kriget, inte skulle bry sig så mycket om detta.
Samtidigt iscensattes en kampanj för att Att göra det tyska samhället medvetet om de ekonomiska och sociala konsekvenserna för ekonomin och samhället. que suponía mantener con vida a estas personas.
De los libros y folletos se pasaría a cortometrajes como Das Erbe (La herencia, Carl Hartmann, 1935), y a exitosos largometrajes como Ich klage an (Yo acuso, Wolfgang Liebeneiner, 1941).
Under tiden fick barnen i skolorna problem som detta: "Om det kostar 500 000 mark per år att underhålla ett mentalsjukhus för obotliga mentalpatienter och att bygga ett hus för en arbetande familj kostar det 10 000 mark per år, då fick barnen frågan: "Om det kostar 500 000 mark per år att underhålla ett mentalsjukhus för obotliga mentalpatienter och 10 000 mark per år att bygga ett hus för en arbetande familj, Hur många familjehem skulle kunna byggas per år på det som slösas bort på asylmottagningen?".
Karl Brandt, Hitlers personlige läkare och organisatör av Aktion T-4.
Operationen lanserades under namnet Aktion T-4, efter den herrgård på Tiergartenstrasse där den var baserad. Sjukhus och mentalsjukhus i hela riket var tvungna att rapportera de patienter som ansågs vara obotliga..
. De skulle göra detta genom ett formulär som fastställts av inrikesministeriet och som omfattade tre grupper:
När akterna anlände granskade tre läkare dem och kryssade i en ruta som avgjorde framtiden för den berörda personen. Ett rött kors betydde död, ett blått kors betydde liv och ett frågetecken betydde tvivel med framtida revidering.
De första hämtades upp av stora grå bussar som användes av Deutsche Post, postverket, och som hade den speciella egenskapen att de hade svarttonade fönster.
Strax efter att patienterna flyttats fick deras familjer ett nytt brev med information om att de avlidit.
Destinationen var en av sex gasningsanläggningar: Grafeneck, Hartheim, Sonnenstein, Brandenburg, Bernburg och Hadamar. Här utfördes följande en ytlig visuell undersökning som skonade få från omedelbar död. Mycket små barn avlägsnades med injektioner av morfin eller skopolamin.
Även om familjen underrättades om överföringen, tillfogades inte många detaljer. Al cabo de poco, recibía una nueva carta informando de la defunción y su supuesta causa, y anunciando que el cadáver había sido incinerado por motivos de salud pública.
En algunos casos se añadían las cenizas, y en otros se daba un corto plazo para que pudieran ser recogidas por los familiares.
Antalet berörda grupper ökade stadigt. Ett direktiv ålade läkare och barnmorskor att rapportera barn som fötts med missbildningar.Kort därefter informerades föräldrarna om att det fanns särskilda sanatorier för deras vård och rehabilitering, och man bad om deras tillstånd att flytta dem till center från vilka nästan ingen återvände.
Karl Brandt (höger) med Adolf Hitler och Martin Bormann. Bundesarchiv, Bild 183-H0422-0502-001 / CC-BY-SA 3.0
Las cartas de condolencia, por otra parte, no siempre resultaban convincentes. Algunas contenían errores de sexo o edad, y las patologías del difunto no siempre casaban con la causa de la muerte. A veces la urna estaba vacía, o había dos urnas para una misma persona.
La presión sobre el personal de los centros comenzó a ser excesiva, y Rykten började spridas i de byar som gränsade till sanatorierna.
Redan den 19 mars 1940, Theophil Wurm, protestantisk biskop i Württemberg, skickade ett brev till inrikesministern och bad om en förklaring. Seguirían otros, mientras las familias se mostraban cada vez más reacias a los traslados.
Sin embargo, el aldabonazo a la Aktion T-4 lo puso el obispo de Münster, Clemens August von Galen, en su homilía del 3 de agosto de 1941.
Biskop Clemens August von Galen.
I predikan, som återgavs i vissa församlingar i stiftet, sade von Galen: "Det finns en utbredd misstanke, som gränsar till visshet, att så många oväntade dödsfall bland mentalpatienter inte beror på naturliga orsaker, sino que han estado deliberadamente programadas, y que los oficiales, siguiendo el precepto según el cual está permitido destruir ‘vidas que no merecen ser vividas’, matan a personas inocentes, si se decide que estas vidas no tienen valor para el pueblo y para el Estado.
Es una doctrina terrible que rättfärdigar mord på oskyldiga människorsom ger carte blanche att döda invalider, deformerade, kroniskt sjuka, äldre som inte kan arbeta och sjuka som lider av en obotlig sjukdom.
La denuncia no podía ser más alta y clara, e hizo mella. La oposición a las medidas eutanásico-eugenésicas arreció, al tiempo que el nerviosismo de los ejecutivos de la Aktion T-4 aumentaba.
Inmerso en la campaña contra la URSS, Hitler no quería ningún malestar social en la retaguardia, por lo que no le quedó más remedio que suspender 'oficialmente' la operación el 24 de agosto de 1941.
Se llevaban para entonces registradas 70.273 víctimas. Sin embargo, recientes estudios sugieren que la operación continuó de forma encubierta y con otros métodos.
Aunque los traslados cesaron, una inyección mortal, la intoxicación con medicamentos o la inanición sustituyeron al gas. Antalet offer kommer förmodligen aldrig att bli känt, aunque muy bien podrían rondar las 200.000.
Publicado originalmente en La Vanguardia.
