Mon Carmelo Marcaida är en seminarist från stiftet Masbate i Filippinerna. Han kommer från en katolsk familj som alltid deltog i mässan, bad rosenkransen och firade ordet varje söndag.
"Jag gick in i det lilla seminariet direkt efter min grundskoletid när jag var 12 år gammal.
Sanningen är att jag inte hade någon aning om ett seminarium tidigare. Jag visste inte vad ett seminarium var förrän jag hörde ett meddelande från kyrkoherden i min församling om att det skulle hållas en examen för dem som ville komma in på det lilla seminariet och att stiftet sökte unga pojkar som ville bli präster.
Jag började fråga mina föräldrar om jag kunde ta examen för att komma in på seminariet. Det var en riktig överraskning för mina föräldrar, för de hade aldrig kunnat föreställa sig att jag skulle gå på seminariet.
Jag gick in på seminariet utan att ha en kallelse att bli präst. Jag hade inte riktigt klart för mig, jag tror att jag bara ville se livet på seminariet, bara av nyfikenhet.
Medan mina kamrater var mycket tydliga: de ville bli präster. Jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag hade en svår tid på seminariet. Jag var 12 år gammal och visste inte hur jag skulle tvätta mina kläder, städa mitt rum eller bädda min säng. Jag ser tillbaka på dessa fyra år på det mindre seminariet med glädje.
Jag lärde mig många saker och där upptäckte jag min kallelse till prästerskapet. Jag upptäckte att Gud kallade mig till präst.
Jag var 15 år gammal när jag kände att Herren kallade mig. Jag var mycket ung. Jag var mycket rädd. Jag visste inte hur jag skulle svara på kallelsen till prästerskapet. Så i min bön sade jag till Herren: "Gör allt detta klart för mig, Herre, gör allt detta klart för mig. Jag är väldigt ung och vet inte vad jag ska göra. Men jag kände din kallelse, hjälp mig att besvara den".
Efter det lilla seminariet bestämde jag mig för att fortsätta.
Mina år som filosofistudent var några av de bästa åren i mitt liv. Min kallelse till prästerskapet började växa. Jag började förstå Herrens kallelse.
Jag minns perfekt den dag då jag sa "ja" till Herren.
En sommar skickade min rektor mig till en ö, mycket avlägsen, utan elektricitet, utan någonting. Det var mycket svårt för mig eftersom jag kommer från en storstad och inte var van vid att leva utan elektricitet. Rektorn skickade mig dit för att vara med människorna och be, för att följa dem, för att göra katekes, för att ge katekesundervisning för unga och gamla och framför allt för att fira mässan. I den by där jag var, firas mässan bara en gång varannan månad.
På den ön sa jag ja till Herren. Jag har sett behovet av en präst i mitt stift. Jag har sett folkets törst efter sakramenten. Och vem är jag att säga NEJ till Guds stora kallelse att vara hans redskap för att ge sakramenten till alla folk?
Efter den erfarenheten stod det klart för mig att jag skulle bli präst. Jag återvände hem, mycket glad.
