"Jag heter Carlo Emmanuel Dy. Jag kommer från Filippinerna. Jag är tjugotre år gammal. Jag är född i Makati City i Manila. Mina föräldrar är gifta. Jag har en syster och en bror, vi är tre stycken. Jag är äldst av dem.
I år är mitt sjunde år som seminarist. Jag befinner mig i det formativa stadiet av utbildningen. Min far arbetade utomlands som underhållsofficer på ett fartyg. Han var kryssare. Min mamma är hemmafru. Hon tar hand om mina syskon. Vi lever ett enkelt liv i mitt hemland. Jag brukade vara korgosse när jag var barn. Jag älskar att tjäna kyrkan för sakramenten. Jag brukade följa med min församlingspräst varje gång han firade mässan. Jag började på prästseminariet 2016. Jag tog examen förra året med en Bachelor of Arts i filosofi med inriktning på klassisk filosofi från St Charles Seminary, Makati City. Det här är första gången jag studerar utomlands. Det är en fantastisk möjlighet för vårt stift och för vår lokala kyrka. Vårt stift har ingen egen filosofihögskola. Så från Cavite brukade vi resa varje dag till St Charles Seminary. Det tar två timmar att resa varje dag. Det är alltid vår biskops vision att inrätta en högskola i vårt stift. Det är därför vi har skickats hit. Vi är två från vårt stift som skickades hit till Spanien. Vi är de första som skickats.
Jag tackar välgörarna, särskilt CARF, för att de stöder varje seminarists behov när det gäller deras studier och välfärd. Tacka Gud för ert goda hjärta. Ni är alla alltid i våra ständiga böner".
"Önskan om ett prästerligt kall fanns inte ens i mina vildaste drömmar. Även om jag anser att vår familj var religiös var det för mig en kamp varje vecka att gå i kyrkan varje söndag. Det fanns en tid då min far bokstavligen fick bära mig ut ur mitt rum för att jag skulle komma ut och gå till kyrkan. Det var svåra dagar och det gav mig en känsla av lathet och att jag inte riktigt ville gå till kyrkan. Jag minns också när min enda motivation att gå i kyrkan var att äta ute efter mässan. Om vi inte åt ute efter mässan blev jag väldigt upprörd. Det här var mina barndomsminnen av kyrkan.
Min barndomsdröm var att bli lärare. Jag har alltid beundrat mina lärare, ända sedan jag gick på dagis. De hade något över sig som gjorde inlärning mycket intressant, ett slags konst som fick oss att lyssna. Jag har alltid letat efter denna egenskap hos alla pedagoger jag mött. Att utbilda är för mig det ädlaste yrket av alla. På vår terrass hade vi en liten svart tavla och krita. Min syster och jag brukade leka imitationsskola. Jag var läraren och hon var eleven. Jag brukade vara den stränga läraren när vi lekte.
Sommaren 2014 bjöd min bästa vän från gymnasiet in mig att gå med i korgossarna. Jag sa: "Är du sjuk?" Jag tyckte att det verkade som om han bara kom på tanken att bjuda in mig att gå till kyrkan och vara med i korgossarna. Men när jag märkte att han gillade en flicka som var medlem i kören förstod jag hans avsikter. Av ren nyfikenhet gick jag ändå med honom för att bli korgosse. Ett år som altartjänare var en intressant erfarenhet. Jag lärde mig mycket om liturgi, disciplin, hängivenhet, vänskap, underlägsenhet och lydnad. Tills min bästa vän lämnade prästämbetet. Han försvann plötsligt utan förvarning.
Jag ville också lämna prästämbetet, men när vi hade ett sommarläger för korgossar blev jag uppmuntrad att stanna kvar. Det hände på stiftets prästseminarium. Det var mitt första läger. Jag visste ingenting om camping utöver att sova utomhus eller i tält och sitta runt lägerelden. Så det där lägret för korgossar var annorlunda. Det fanns workshops, talangshower och sport. Det var roligt och värdefullt.
Efter ett år såg jag ett Facebook-inlägg som publicerats av stiftets prästseminarium, där man utlyste ett sökprogram för unga människor som ville se och uppleva prästseminarielivet. Jag ignorerade det, men det gjorde inte min församlingspräst. Han frågade mig om jag var intresserad av att delta i programmet. Jag svarade nej. Men han upprepade och uppmuntrade mig och sa att jag inte skulle vara ensam eftersom vi skulle vara fyra i församlingen som skulle delta. De andra tre var mina kollegor i församlingen. Med detta gick jag med i programmet. Det var varje lördag eftermiddag, samtidigt som vi hade våra möten med korgossarna. Så vi hoppade över mötena och övningarna för att delta i programmet för att söka till seminariet. Det året gick jag i tionde klass. Mina föräldrar frågade mig om universitetsstudier, var jag skulle studera. Med det sökprogram jag deltog i ville jag så småningom komma in på prästseminariet. Jag svarade inte mina föräldrar. Förresten visste de inte heller att jag deltog i det nämnda programmet i seminariet. De brukade tro att jag var i kyrkan och deltog i altarpojkarnas möten. Jag deltog i hela det åtta månader långa sökprogrammet utan mina föräldrars vetskap.
När det var dags för mig att börja på universitetet sa jag till mina föräldrar att jag ville studera vid seminariet. De avslog min önskan. Så jag berättade för min församlingspräst om min kamp. Han sa åt mig att be och inte oroa mig. Till slut fick jag lov att börja på seminariet i ett år. Vi hade en överenskommelse. Efter ett år i seminariet blev jag tillsagd att lämna och studera en annan kurs. Men mitt första år på seminariet var den lyckligaste dagen i mitt liv. Tidigare trodde jag att kyrkliga saker bara var för vuxna. Men när jag började studera katekesen, sakramenten, introduktion till filosofi, latin och logik, sa jag till mig själv: "Det här är mycket intressant".
Men mina föräldrar ville inte att jag skulle fortsätta ett år till. De gick till och med till seminariet för att leta efter mig. Men vid den tiden var jag i klassen. Den tiden var mycket svår för mig. Det verkade som om jag följde min egen vilja och inte Guds vilja. Att hedra sina föräldrar är alltså ett Guds bud. Men jag blev förälskad i seminarieutbildningen. Det tog två år av kamp innan de till slut accepterade den kallelse jag hade valt. Jag tror att den prästkallelse som jag följer renar mina föräldrars kallelse till det äktenskapliga livet. Varannan vecka hade vi en familjehelg. Det vill säga, jag åkte hem för en helgresa. Sakta men säkert märkte jag hur familjen omvände sig. Varje gång jag åkte hem för familjehelgen bad vi rosenkransen efter middagen. Jag tror att Guds nåd genom goda gärningar i varje valt kall hjälper till att förbättra personen och läker varje sår från det förflutna.
Jag är nu inne på mitt sjunde år av seminarieutbildning. Varje år är en gåva från Gud. Varje år är nytt. Utbildningen lär mig att urskilja väl. Att se på saker och ting i deras nymodighet. Att inte vänja sig vid och leva ett rutinmässigt liv. När allt kommer omkring upphör aldrig Herrens orubbliga kärlek. Den är ny varje morgon och det är det som gör den så fantastisk. Den enda rutin vi måste leva efter måste vara att älska den som kallar: Gud. Att älska Gud över allt annat eftersom han först älskade oss och uppenbarade det genom sin Son, Jesus Kristus.
