Varje år har Torsdag efter Pingstfirar kyrkan en särskild liturgisk högtid: den fiesta de Jesucristo, Sumo y Eterno Sacerdote. Det är inte bara ytterligare en liturgisk minnesstund, utan en djupgående inbjudan att begrunda själva hjärtat i det kristna mysteriet: Kristus som erbjuder sig själv till Fadern för världens frälsningoch som associerar kyrkans präster med detta offer.
Denna högtid har sitt centrum i Kristus i hans prästerlig dimensiond.v.s. som medlare mellan Gud och människa (jfr 1 Tim 2:5). Han firar inte ett specifikt ögonblick i sitt liv (som jul eller påsk), utan snarare sin evig prästerlig varelseenligt Melkisedeks ordning (jfr Hebr 5,6).
Jesus var inte en präst som de i det judiska templet. Han är den perfekta prästen eftersom det erbjöd inte djuroffer, utan sin egen kropp och sitt eget blod. i lydnad och kärlek till Fadern. Som det står i Hebreerbrevet: "Kristus kom som överstepräst för det goda som skall komma ... inte genom blod av getter och kalvar, utan genom sitt eget blod gick han en gång för alla in i helgedomen och fick evig återlösning" (Hebr 9:11-12).
Denna högtid infördes i den liturgiska kalendern av vissa biskopar - särskilt i Spanien och Latinamerika - under 1900-talet och godkändes av Kongregationen för gudstjänstlivet 1987. Sedan dess har den antagits av många stift runt om i världen.
Kyrkan lär att Kristus är präst, offer och altare på samma gång. Han är inte bara den som erbjuder, utan också den som den som ger uppKristus, den evige prästen, har genom offret av sin kropp en gång för alla fullbordat människans frälsningsverk" (Förord till mässan vid denna högtid).
Vid den sista måltiden föregrep han på ett sakramentalt sätt det offer han skulle fullborda på korset. Sedan dess har varje mässa är ett verkligt och sakramentalt förverkligande av detta enda offer. Det upprepas inte, utan görs närvarande genom den Helige Andes kraft.
Det är därför som prästerna, när de firar eukaristin, handling "in persona Christi Capitis". (i Kristi, Huvudets, person), inte som enbart delegater eller representanter. Det är Kristus själv som handlar genom dem.
Denna festival är också ett privilegierat tillfälle att att be för präster. De har konfigurerats med Kristus Prästen för att fortsätta hans mission. Med Johannes Paulus II:s ord: "Det ministrativa prästadömet har del i Kristi enda prästadöme och har till uppgift att i varje tidsålder göra frälsningsoffret närvarande" (Brev till prästerna, skärtorsdagen 1986).
I dag behöver prästerna mer än någonsin vår närhet, vår tillgivenhet och våra böner. Deras uppdrag är vackert, men också krävande. De är instrument för Kristi kärlek, men de är inte befriade från svårigheter, trötthet och frestelser.
Denna festival är därför också en uppmaning att förnya kärlek och stöd till våra pastorer. Det är också en dag för uppmanar till nya prästkallelser. Kyrkan behöver män som, i kärlek till Kristus, är beredda att tillbringa sina liv i evangeliets tjänst.
Att betrakta Kristus som hög och evig präst är att betrakta hans hjärta, hans självutgivande, hans lydnad mot Fadern och hans medkänsla med mänskligheten. Han blev präst för att gå i förbön för oss utan upphörandeSom Hebreerbrevet säger: "Han kan rädda dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid lever för att gå i förbön för dem" (Hebr 7:25).
I en värld som präglas av självtillräcklighet, brådska och ytlighet är det att se till Kristus, prästen, en uppmaning att leva en spiritualitet av självutgivande, förbön och tyst tjänst. Kristus påtvingar inte sig själv, han erbjuder sig själv. Han kräver inte: han ger sig själv. Han skryter inte: han ger sig själv till det yttersta.
För de troende lekmännen är denna högtid också en påminnelse om att alla döpta har del i Kristi prästadöme. S:t Petrus säger det tydligt: "Ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, Guds eget folk" (1 Petr 2:9).
Denna de troendes gemensamma prästadöme levs i det dagliga offrandet, i bön, i välgörenhet och i livets vittnesbörd. Varje kristen är kallad att offra sitt liv som ett andligt offer som behagar Gud (jfr Rom 12:1).
Festen för Jesus Kristus, den högste och evige prästen, inbjuder oss till se till altaret med förnyad trooch att inse att Kristus själv är verksam där. Han påminner oss om att frälsningen kommer inte från våra gärningar, utan från Kristi offer.. Och att detta offer är evigt, alltid levande och alltid verksamt.
Det är en djupt eukaristisk, djupt prästerlig och djupt kyrklig högtid. Det är ett tillfälle att tacka Kristus för hans självutgivande, att be för dem som har kallats att representera honom sakramentalt och att tillsammans med honom offra oss själva till Fadern för världens bästa.
1. ¿Cuál es la identidad del sacerdote? La de Cristo. Todos los cristianos podemos y debemos ser no ya alter Christus sino ipse Christus, otros Cristos, ¡el mismo Cristo! Pero en el sacerdote esto se da inmediatamente, de forma sacramental (Amar a la Iglesia, 38).
2. A los sacerdotes se nos pide la humildad de aprender a no estar de moda, de ser realmente siervos de los siervos de Dios (...), para que los cristianos corrientes, los laicos, hagan presente, en todos los ambientes de la sociedad, a Cristo (Conversaciones, 59).
En präst som lever den heliga mässan på detta sätt - tillbedjande, försonande, uppmuntrande, tackande, identifierande med Kristus - och som lär andra att göra altarets offer till centrum och rot i den kristnes liv, kommer verkligen att visa på den ojämförliga storheten i sin kallelse, den karaktär som han är förseglad med och som han inte kommer att förlora i all evighet (Loving the Church, 49). (Amar a la Iglesia, 49).
4. He concebido siempre mi labor de sacerdote y de pastor de almas como una tarea encaminada a situar a cada uno frente a las exigencias completas de su vida, ayudándole a descubrir lo que Dios, en concreto, le pide, sin poner limitación alguna a esa independencia santa y a esa bendita responsabilidad individual, que son características de una conciencia cristiana (Es Cristo que pasa, 99).
5. ¡Valor de la piedad en la Santa Liturgia!
Nada me extrañó lo que, hace unos días, me comentaba una persona hablando de un sacerdote ejemplar, fallecido recientemente: ¡qué santo era!
—¿Le trató Vd. mucho?, le pregunté.
—No —me contestó—, pero le vi una vez celebrar la Santa Misa (Forja, 645).
6. No quiero —por sabido— dejar de recordarte otra vez que el Sacerdote es "otro Cristo". —Y que el Espíritu Santo ha dicho: "nolite tangere Christos meos" —no queráis tocar a "mis Cristos" (Camino, 67).
7. El trabajo —por decirlo así— profesional de los sacerdotes es un ministerio divino y público, que abraza exigentemente toda la actividad hasta tal punto que, en general, si a un sacerdote le sobra tiempo para otra labor que no sea propiamente sacerdotal, puede estar seguro de que no cumple el deber de su ministerio (Amigos de Dios, 265).
8. Cristo, que subió a la Cruz con los brazos abiertos de par en par, con gesto de Sacerdote Eterno, quiere contar con nosotros —¡que no somos nada!—, para llevar a "todos" los hombres los frutos de su Redención (Forja, 4).
9. Ni a la derecha ni a la izquierda, ni al centro. Yo, como sacerdote, procuro estar con Cristo, que sobre la Cruz abrió los dos brazos y no sólo uno de ellos: tomo con libertad, de cada grupo, aquello que me convence, y que me hace tener el corazón y los brazos acogedores, para toda la humanidad (Conversaciones, 44).
10. Aquel sacerdote amigo trabajaba pensando en Dios, asido a su mano paterna, y ayudando a que los demás asimilaran estas ideas madres. Por eso, se decía: cuando tú mueras, todo seguirá bien, porque continuará ocupándose Él(Surco, 884).
11. Me convenció aquel sacerdote amigo nuestro. Me hablaba de su labor apostólica, y me aseguraba que no hay ocupaciones poco importantes. Debajo de este campo cuajado de rosas —decía—, se esconde el esfuerzo silencioso de tantas almas que, con su trabajo y oración, con su oración y trabajo, han conseguido del Cielo un raudal de lluvias de la gracia, que todo lo fecunda (Surco, 530).
12. ¡Vive la Santa Misa!
—Te ayudará aquella consideración que se hacía un sacerdote enamorado: ¿es posible, Dios mío, participar en la Santa Misa y no ser santo?
—Y continuaba: ¡me quedaré metido cada día, cumpliendo un propósito antiguo, en la Llaga del Costado de mi Señor!
—¡Anímate! (Forja, 934).
Att vara kristen - och på ett särskilt sätt att vara präst, eftersom alla döpta har del i det kungliga prästadömet - är att ständigt vara vid korset. (Forja, 882).
14. No nos acostumbremos a los milagros que se operan ante nosotros: a este admirable portento de que el Señor baje cada día a las manos del sacerdote. Jesús nos quiere despiertos, para que nos convenzamos de la grandeza de su poder, y para que oigamos nuevamente su promesa: venite post me, et faciam vos fieri piscatores hominum, si me seguís, os haré pescadores de hombres; seréis eficaces, y atraeréis las almas hacia Dios. Debemos confiar, por tanto, en esas palabras del Señor: meterse en la barca, empuñar los remos, izar las velas, y lanzarse a ese mar del mundo que Cristo nos entrega como heredad (Es Cristo que pasa, 159).
Si es verdad que arrastramos miserias personales, también lo es que el Señor cuenta con nuestros errores. No escapa a su mirada misericordiosa que los hombres somos criaturas con limitaciones, con flaquezas, con imperfecciones, inclinadas al pecado. Pero nos manda que luchemos, que reconozcamos nuestros defectos; no para acobardarnos, sino para arrepentirnos y fomentar el deseo de ser mejores (Es Cristo que pasa, 159).
15. Sacerdote, hermano mío, habla siempre de Dios, que, si eres suyo, no habrá monotonía en tus coloquios (Forja, 965).
16. La guarda del corazón. —Así rezaba aquel sacerdote: "Jesús, que mi pobre corazón sea huerto sellado; que mi pobre corazón sea un paraíso, donde vivas Tú; que el Ángel de mi Guarda lo custodie, con espada de fuego, con la que purifique todos los afectos antes de que entren en mí; Jesús, con el divino sello de tu Cruz, sella mi pobre corazón" (Forja, 412).
17. Cuando daba la Sagrada Comunión, aquel sacerdote sentía ganas de gritar: ¡ahí te entrego la Felicidad! (Forja, 267)
18. Para no escandalizar, para no producir ni la sombra de la sospecha de que los hijos de Dios son flojos o no sirven, para no ser causa de desedificación..., vosotros habéis de esforzaros en ofrecer con vuestra conducta la medida justa, el buen talante de un hombre responsable (Amigos de Dios, 70).
