Dimas Kusuma Wijaya är en ung seminarist från Indonesien som befinner sig i Pamplona för att studera vid Pamplonas universitet. Universitetet i Navarra och är bosatt och utbildad vid det internationella seminariet för Bidasoa. Han välkomnar oss med ett leende när vi har en intervju om hans liv, hans familj och hans kallelse till kallelse.
"Indonesien är ett av de länder i världen som har störst antal muslimer. Min mor kommer från en stor muslimsk familj, med föräldrar och tretton syskon. När hon träffade min far kände hon en kallelse att konvertera till kristendomen."säger Dimas.
Under deras uppvaktning förklarade hennes far för henne hur kristna lever efter den katolska tron. "Min mor var uppenbarligen mycket upphetsad. När mamma pratade med sin far, min farfar, sa han däremot något väldigt fint till henne: "Om du har träffat en annan religion som är bra, måste du fördjupa dig i den". Min farfar stödde och respekterade min mamma."säger den här indonesiska seminaristen.
År 2000, åtta år efter att hon gift sig med sin far, konverterade hennes mor till kristendomen. "Det var ett stort ögonblick, en stor inverkan på hennes liv, för från den stunden försökte hon som katolik leva som en god kristen. Hon var mycket lycklig och nöjd. Och jag kände verkligen att denna religion är den sanna religionen. För i slutändan var det mötet med Jesus, Guds Son, som förändrade hans liv och hans sätt att se på livet och familjen."säger Dimas.
Han förklarar också att det tog honom åtta år att konvertera eftersom hans föräldrar arbetade från en plats till en annan och inte hade något fast hem. Detta gjorde det svårt för honom att bosätta sig i en församling så att hans mor kunde få katekesundervisning och läroutbildning.
Känslomässigt säger Dimas att hans mors tro lärde honom allt. "Hennes sätt att leva i ett land som Indonesienoch hennes exempel på hur hon bekände sin tro var det frö som tände min kallelse till prästämbetet. Hon lärde mig att be varje morgon och varje kväll. Hon tog med mig till kyrkan och hon har alltid visat mig hur en kristen ska leva och hur man möter utmaningar. Min mammas tro har betytt allt för mig. En tro som är så levande och verklig att den har lärt mig allt.
Nu är hans mor mycket glad över att ha en son som är på väg mot prästämbetet. Dessutom stödjer hela hans mors familj, som är muslimer med stor respekt för varandra, honom i hans kallelse som katolsk präst.
Men han gick också igenom en något rebellisk förpubertet. "Som tonåring ville jag förändra mitt liv. Jag ville inte studera, jag ville bara ha roligt. Kort sagt, jag gjorde vad jag ville. Och för att ändra på allt detta tänkte jag att det bästa sättet var att börja på ett mindre seminarium, en plats där de skulle hjälpa mig att bli bättre. Men naturligtvis förändrade Gud i slutändan inte bara mitt liv utan också min kallelse."säger han imponerad.
Han minns det mest intensiva ögonblicket i sin kallelse, en dag då han framför det heliga sakramentet kände en enorm frid, en stor glädje över att uppleva att Gud bad honom att ge sig själv till andra. I slutet hörde han Gud kalla på honom.
"Jag hörde en röst som sa till mig: 'Dimas, det finns människor som behöver dig, och det kommer att finnas fler människor som behöver dig. Från det ögonblicket av bön och känslan av att jag kunde hjälpa andra ville jag bli präst. Jag vill vara med Gud och jag vill hjälpa människor i nöd i alla deras önskningar.
Vid 15 års ålder gick Dimas således in i det mindre seminariet. Vid 18 års ålder gick han in i det propedeutiska seminariet. Och när han var 20 år skickade hans biskop honom till Spanien, till Bidasoa International Seminary för att utbilda sig till präst vid de kyrkliga fakulteterna vid universitetet i Navarra.
"Jag har precis avslutat min första kurs. Min biskop vill bygga upp den teologiska fakulteten i Surabaya, mitt stift, och därför försöker han vartannat år skicka seminarister för att studera i Bidasoa", förklarar han.
Dimas har ytterligare en yngre bror som är seminarist vid Dominikanska Ordo Predicatorum och studerar filosofi i Manila, Filippinerna. Han har också två äldre systrar: en gift syster som bor i Tokyo och en annan syster som undervisar i psykologi vid ett universitet i Jakarta.
Hur lever katoliker i Indonesien, ett land med ett stort antal muslimer, och finns det respekt mellan konfessionerna? Dimas svarar: "Jag måste säga att det just nu finns mer tolerans bland oss, men det beror på var de kristna bor. Det finns städer där det är mycket svårt att bygga en församling eller en kyrka. Man måste också ta hänsyn till att Indonesien är ett mycket pluralistiskt land. Det finns muslimer, katoliker, buddhister, hinduer, anhängare av konfucianismen och protestantiska kristna. Sex stora religioner samexisterar i Indonesien.
Han är medveten om att en av de utmaningar han kommer att ställas inför när han återvänder till sitt hemland är tolerans och respekt mellan religionerna. Och på den resa mot prästämbetet som han just har påbörjat anser han att en av de viktigaste egenskaperna som en ung präst måste ha är ödmjukhet.
"En ung präst är som ett barn som just har fötts.. Han måste lära sig mycket i sitt prästerliga kall. Han måste veta hur man lyssnar på andra och framför allt hur man lyssnar på Gud. Med ödmjukhet kan man ha ett gott liv, eftersom ens ego och ambitioner inte kommer att styra en, utan Gud själv kommer att styra och följa en i livet. Endast med ödmjukhet kan en präst leva sitt prästerliga kall mycket väl, för då kommer man att uppleva att Guds styrka i verkligheten kommer att följa en i allt ens pastorala arbete", avslutar denna unga seminarist från Indonesien.
Marta SantínJournalist med inriktning på religiös information.
